29 Oktober 2013

Från Kampala till Mbarara

Det här dygnet startade med att jag kl 00.00.01 skickade ett SMS till min son Christoffer som idag den 29 oktober fyller 25 år. Grattis igen Christoffer om du läser detta så ska veta att det känns väldigt konstigt för mig att inte vara hemma och fira dig idag på din stora dag. Men vi får istället fira ordentligt när jag kommit hem till Sverige igen.

Klockan ringde sju, packade ihop det sista i väskan och gick sedan till frukost. Avfärd från hotellet var planerad till kl 08.30 och då var också hela gruppen samlad i receptionen. Men själva utcheckningen blev lite komplicerad i våra mått mätt och tog nära nog en timme.

När vi hade kommit iväg ock kört några mil söder om Kampala så var det då äntligen dags för de ultimata turistbilderna från Uganda. En fot på var sida om den utmärkta Ekvatorn. När vi kört ytterligare några mil kom vi in i ett riktigt häftigt regnväder. Det var ibland så häftigt regn att vi blev tvungna att stanna några gånger eftersom sikten var noll. Regnet fortsatte och på grund av detta så tog resan lite längre tid än beräknat. Vi stannade därför i en by för att äta lunch. När vi satt och åt hörde vi efter en stund svenska röster, det var en grupp med ett 20-tal svenskar som var ute och reste i Uganda med Vi-Skogen.

En sak som jag inte nämnde från dagarna i Kampala var den stora mängden med bilvrak som fanns lite överallt. Men det är lika dant i de byar vi reser i genom idag, bilvrak i stora mängder. Patrick från UCA berättade att det importeras betydligt mer begagnade bilar än nya. Helt enkelt för att det få som har pengar att köpa nya bilar för. Men nu har regeringen lagstiftat om att man inte får importera bilar som är äldre än tio år för att på sätt minska antalet skrotbilar de närmaste åren.

Resan från Kampala till Mbarara är ca 23 mil lång och resan kändes bra med vår lugna och trygga chaufför Ssenyange Damiano i hans fyrhjulsdrivna  Land-Cruiser. Fyrhjulsdriften kom väl till pass när vi gjorde Fältbesök i Jordbruks- kooperativet Manyakabi där de odlar främst bananer och bönor. Detta huvudkooperativ hade 28 medlemskooperativ med totalt 8 000 bönder som enskilda medlemmar. Först möttes vi i ett kort möte med presentation av verksamheten, därefter begav vi oss upp mot bergen i ett otroligt grönt böljande landskap med bananplantor. Väl framme hos några bönder så mötte de och välkomnade oss med att sjunga och dansa sin traditionell dans för oss. Dansen ackompanjerad med trumma innebar häftiga rörelser och hopp som inte går att beskriva med ord. På slutet av besöket blev vi också bjudna på Te med mjölk eller snarare mjölk med lite Te i. Denna mjölk var helt obehandlad och hade inte passerat något motsvarande ARLA, men den var riktigt varm och kändes därför ganska säker att dricka ändå.

Jag har nu också fått lära mig att de odlar två helt olika huvudtyper av bananer. Den som är viktigast för Ugandierna själva är Matbananer (Matooke). Dessa kokas och används precis som potatis och kan också sedan mosas till Bananmos precis som potatismos. Till lunch idag åt jag sådant Bananmos och det smakade ungefär som potatismos men sötare och med en liten nyans av banansmak. Den andra typen av bananer är den som vi känner till som vanliga bananer som vi skalar och äter som frukt och de kallar dem för Sötbananer, (Bogoya)

Vid halv åtta på kvällen kom vi fram till Hotellet som heter Lake View Resort. Färden hit skedde i kolsvart mörker med mopeder och motorcyklar utan lysen på båda sidor om vägen. Här finns inga gatlyktor så det är verkligen mörkt när solen gått ner. Som man kan utläsa hotellnamnet så bor vi i direkt anslutning till en sjö vilket också innebär att här finns myggor. Så i natt blir vår första natt att sova med myggnät för att minska riskerna för någon Tropisk sjukdom som t.ex. Malaria eller Gula Febern.

Avslutar dagens inlägg med att konstatera att det är en väldigt nyttig erfarenhet att  få vistas i en främmande miljö och se annorlunda ut än hur man ser annars vanligen ser ut här i det här landet. När vi åker genom byar med fönstren nedvevade så är det väldigt vanligt att folk skriker Muzungu till oss vilket betyder något liknande viting eller vit man.

När jag presenterar mig ute på fältbesöken som Dick Wåhlin så uppstår  ofta små fniss t.om. också höga skratt ibland. Det är mitt förnamn som orsakar detta och då tänker de på det amerikanska substantiv som jag inte tänker översätta och skriva på svenska här. Därför har jag nu också, när jag kommer ihåg det, börjat att istället presentera mig som Mr Wåhlin vilket kanske kan uppfattas som lite konstigt och eventuellt lite oartigt att inte som alla övriga säga hela sitt namn. Mitt förnamn har annars ett engelskt ursprung och ska vara en förkortning av namnet Richard.

"MUZUNGU" = Viting eller vit man

Jag vill bara vidareutveckla det jag skrev här ovan - Om att vistas i en främmande miljö där man har ett avvikande utseende.

Det hotell som vi befinner på ligger bara en mil från gränsen till Rwanda som är Afrikas mest tätbefolkade land. Här skedde ett folkmord på     1 miljon Tutsier under 1994, ett folkmord lett av dåvarande regeringspartiet. Det är väl också den händelse i världen som många minns där FNs brist på agerande skapade en massiv kritik. Men denna händelse och andra liknande händelser t.ex. det som just nu sker i Syrien orsakar också stora mängder med flyktingar. Dessa flyktingar flyr från sin utsatta situation och sina hemska upplevelser. Kommer sedan till en främmande miljö där de har avvikande utseende och dessutom traumatiska upplevelser med i bagaget. När de kommer till Europa och kanske även till Sverige så ropar vi troligen inte "Muzungu" efter dom utan använder andra ord. Men jag kan säga att jag har ändå lättare att förstå idag hur de kan känna sig när några mindre förstående personer ropar hotfulla ord och och uttalar negativa åsikter om flyktingar och invandrare. Jag önskar att dessa främlingsfientliga personer fick vistas här i denna miljö en tid och höra hur folk skriker Muzungu efter dom. Vi som är på denna resa känner oss jättetrygga med våra Ugandiska värdar så vi har ingen anledning att känna oss utsatta på något vis. Men jag kan klart säga att jag skulle inte känna mig trygg på gatorna här om jag gick helt ensam.

I morgon fortsätter vi med flera Fältbesök på Jordbrukskooperativ och att resa till Queen Elisabeth National Park.