28 Oktober 2013

Andra dagen i Kampala, nu tränger sig verkligen på...

Vaknade tidigt pigg, utvilad och full med energi redan vid kl 6, tog ett varmt bad och gick sedan och åt frukost. Efter frukost blev det en promenad i omgivningarna runt hotellet. I Kampala är det fullt av stora Storkar (Marabou Stork) som finns nästan överallt. När jag tar upp kameran och fotar dem så motsvarar det säkert synen av en Japan i Sverige som tar upp kameran och fotograferar Kajor mitt i stadsvimlet. Dessa Storkar äter nämligen sopor och döda djur här i Kampala och betraktas väl ungefär som Kajor eller Duvor i städerna hemma i Sverige. Men i mina ögon så är det ändå en exotiskt fågel som är väl värd några bilder.

Vid halv nio kom Elijah och våra chaufförer och hämtade oss vid hotellet. Efter en kort bilfärd kom vi fram till huvudkontoret för

Uganda Coo-operative Allinace (UCA). Efter att ha hälsat på ett antal personer på kontoret så startade dagens möte i en stor konferenslokal, vi var totalt 28 personer som deltog i mötet. Mötet inleddes med att ordföranden för UCA George Angala bad en bön som handlade om att Gud skulle välsigna vårt möte det Ugandiska folket och gästerna från Sverige. Därefter berättade Generalsekreteraren för UCA Leonard Msemakweli om hur arbetet i Uganda är organiserat. Han hade väldigt mycket att berätta och pratade gott och väl i över en timme på engelska i snabbt tempo. Måste medge att det var lite svårt att hänga med hela tiden.

Efter en kort te paus, med te som först välsignades, så var det Ugandiska regeringens representant tur att tala för oss, Komissionären för Kooperativa Organisationer Fred Mwesigyle. Han hälsade oss också välkomna till Uganda och berättade om regeringens syn på kooperationens betydelse för utvecklingen i Uganda. Jag frågade Elijah vad innebörden var av att vara Komissionär och han förklarade att han arbetade på departementet för Handel och Turism och som jag tolkade det på en nivå som motsvarar en svensk departementssekreterare, rangordning som följer i Ugandiska staten är , minister - permanent sekreterare - kommissionär.

Vi blev också inbjudna att äta lunch tillsammans och nu började en av dagens stora utmaningar att som gående korsa en av huvudgatorna i centrala Kampala. När vi stått en bra stund saktade plötsligt en bil ner lite grand och vi började att gå. Tur för oss att MC förararna var riktigt skickliga när de slingrade sig mellan oss som korsade gatan för de hade ingen som helst lust att vänta till vi gått över gatan. Under lunchen pratade jag en del med ordföranden för UCA och fick då klart för mig att hans yrke är präst i en kristen församling så hans fullständiga namn är Fader George Angala. Han berättade också att i hans församling så kom det varje söndag mellan 3 000 och 3 500 besökare till hans gudstjänster.

Efter lunchen började vi dagens Fältbesök. Först åkte vi till Nabasuba en liten stadsdel av Kampala.

Första besöket blev hos Wakiso Selfhelp SACCO = Wakiso Spara och Låna grupp. Här kan man t.ex. låna till mark för jordbruk och bostadsbyggande samt till att starta olika företag, men även till sådant som skolavgifter. Max lån är 10 miljoner schilling = 25 000 kr och amortering ska ske på maximalt 2 år . Räntan är f.n. 2,5% per månad, vilket är högt men ändå lägre än på vanliga banker. En SACCO lånar från staten för ca 8% i ränta och mellanskillnaden täcker förutom kooperativets egna kostnader men även för  kreditriskerna som är relativt höga. Många har svårt att betala och det finns också många bedragare. Inne på kontoret hänger en tavla med foton på "efterlysta" personer som helt enkelt gått under jorden och struntat i att göra rätt för sig. Medellönen för en medlem i Spara och Låna gruppen är ca 400 000 shilling per månad = ca 1 000kr. De startade med 30 medlemmar idag över 2 000 st och de har idag 80 anställda.

Efter det första besöket så åkte vi vidare och nu kom riktigt bistra verkligheten väldigt nära när vi åkte genom Kampalas riktiga slumområden. Här låste jag faktiskt bildörren noga och drog upp fönstret på bilen trots att det var ganska varmt. Jag har sett det förut på TV men att se det i verkligheten är något helt annat. I Sverige har vi tydliga regler för djurhållning vilket är väldigt bra. Men skulle en djurskyddsinspektör få se dessa förhållanden så skulle han inte tveka en enda sekund till att totalt förbjuda djur att överhuvudtaget vistas i dessa områden. Här bor nu massor med människor i dessa skjul med sopor, lera, bilvrak och en massa bråte i en salig röra runt omkring sig. Det går inte att beskriva bättre än så men man blir fruktansvärt berörd över att se denna totala misär som dessa människor lever i.

Efter en stund kom vi fram till nästa Fältbesök hos ett Bostadskooperativ, Nabwaru Housing Cooperative.

Här visade man stolt sitt byggprojekt där de nu bygger 24 lägenheter och även hur man själv tillverkar tegelstenar och takpannor. De tillverkar mer tegelsten och takpannor än vad de själva behöver och säljer sedan detta till andra, på så vis använder man sedan överskottet till att köpa annat byggmaterial som de inte kan tillverka själva.

Jag fick också möjlighet att följa med en av medlemmarna hem till sin nuvarande bostad, ett hus som de hyrde. Här fick jag uppgiften att vara lekfarbror till familjens barn under tiden en filminspelning skulle ske. Jag tog fram kameran och började fota barnen och visade resultatet i kameradisplayen för dem, oj oj vad de blev fascinerade. Det resulterade i sin tur i att det kom mammor från flera olika håll och ville att jag skulle ta kort på deras barn också. Till slut hade jag drygt femton barn runt mig i drygt en timme och alla ville ha min uppmärksamhet. De lite äldre barnen kunde engelska medan de minsta bara talade Luganda. Jag fick dem att sjunga lite för mig och att klappa händerna också och detta har jag givetvis fångat på film. Jag var nog också riktigt exotisk att titta på för dem med min ljusa hy och mina blågröna ögon. Lade också tydligt märke till att det var enbart mammor och barn som kom fram och visade intresse och ville bli fotgraferade. Männen stod på lagom långt avstånd och tittade på håll på det som föregick. En av männen skickade fram ett barn för att fråga mig hur mycket min kamera kostade.

Efter den här dagen kommer jag att för alltid minnas misären i Kampalas värsta slumområden. Men lika mycket kommer jag också att minnas alla barnen som hängde och klängde runt mig lite senare på dagen. Deras glada skratt och stora stirrande blickar har etsat sig fast på näthinnan. Jag har redan nu flera hundra bilder i min kamera och även hel del film och ändå har resan knappt börjat ännu.

Imorgon lämnar vi Kampala och börjar åka söderut till Mbarara. På vägen passerar vi också Ekvatorn och det då det ska fotograferas den riktig ultimata turistbilden från Uganda, stående över ekvatorn med en fot på varje av jordens halvklot.